Timbros dröm om Stockholm är en mardröm för stockholmarna
Våra drömmars stad är den inspirerande titeln på Timbros nyligen utgivna broschyr om hur Stockholm kan göras vackrare, roligare och intressantare. Ett av Timbros förslag är att fylla innerstadens vattennära platser med privata bryggor och småhamnar. Hur ska detta gå till? Jo, strandskyddet ska avskaffas och den kommunala marken säljas i små, fem meter breda, privata "bryggrätter". Stockholmarna skulle då inte bara få en mängd båtplatser utan också ”en ny fastighetsmarknad med nya värden”. ”Tänk att bo i Gamla stan och ha en segelbåt på Skeppsbron”, skriver P M Nilsson entusiastiskt.
Så vill Timbro försköna Stockholm. Själv tycker jag hela idén är förfärlig. Marinor kan väl i och för sig möjligen vara vackra, men att göra hela innerstaden till en marina skulle omintetgöra sambandet mellan land och vatten och förstöra utblicken över de fria vattenytorna. Människor skulle inte längre kunna komma ner till Mälarens vatten vid kajer och stränder. Strandlinjerna skulle fyllas av förtöjda båtar. Inte alls vackert, är min slutsats, utan fult, hiskeligt fult.
Genomgående teman i Timbros broschyr för ett bättre Stockholm är avreglering, privatisering och kommersialisering. Inte speciellt fräscht. Receptet har använts inom andra sektorer, med katastrofala följder. Med samma förblindad entusiasm som man gav sig på Stockholms vattennära platser ger man sig på Gärdet. För Timbro är Gärdet en ful och illa skött ”gräsplätt”. På den ska det byggas. Och vad ska det byggas? Jo en klunga förfärliga skyskrapor utan någon som helst arkitektonisk kvalité. För att komma dit vill man avskaffa skönhetsrådet som ändå bara är en ”kvasimyndighet som har satt som enda existensberättigande att säga nej till all typ av förändring.” Man vill riva upp beslutet som gjort Gärdet till nationalstadspark och man vill slopa dagens höjdbegränsningar på byggnader.
Timbro ger sig även på att skriva bostadspolitisk historia, vilket man borde ha avstått ifrån. Vid välfärdsbyggets inledningsperiod från omkring 1945 och något decennium framåt gjordes allting fel, enligt Timbro. I själva verket var denna period en av de mest framgångsrika byggperioderna i Sveriges historia, då man inte bara på allvar började bygga bort den förfärliga bostadsnöden i vårt land, utan dessutom gjorde det med mycket hög arkitektonisk kvalité (vilket jag beskriver i min bok Välfärdsbyggets arkitektur 1945-1960) Istället för välfärdsbygget framhäver Timbro det förra sekelskiftet och skriver: ”Vi borde, precis som när sekelskiftesbostäderna och stenstäderna byggdes i början av 1900-talet, lita på att marknaden kan utforma de bostäder som folk vill ha, och de kvarter som människor vill bo i.” Men det var just för att marknaden inte klarade av att ge folk goda och någorlunda billiga bostäder som 1940-talets bostadspolitik utformades. Nej, Timbro, hem och plugga bostadspolitik innan ni ger er på ämnet igen!
Timbro vill låta Foodora flyga med drönare över hela stan, man vill privatisera och avreglera gator och torg, inrätta pittoreska ”etniska enklaver” liknande Chinatown i innerstaden, avskaffa Systembolaget, tillåta byggandet av lägenheter utan kök (som vid förra sekelskiftet kanske!?) och avskaffa kommunens planmonopol. De som gynnas är ett fåtal byggherrar, fastighetsspekulanter, entreprenörer och människor med mycket gott om pengar, om ens de. Timbros dröm om Stockholm är för de allra flesta stockholmare snarast en mardröm.
