"Folkets behov av skönhet och trivsel" - 

Välfärdsbyggets arkitektur bröt med funktionalismen 

Den nya arkitekturen fick sitt genombrott vid mitten av 1940-talet. I ett nummer av den ledande arkitekturtidskriften Byggmästaren år 1945 introducerades det just uppförda bostadsområdet Guldheden i Göteborg. Arkitekterna som ritat stadsplanen och husen, Gunnar Wejke och Kjell Ödeen, fick själva presentera sin arkitektur i tidskriften. Det var en saklig och ganska torr artikel. De skrev ingenting om att detta skulle vara någonting nytt och annorlunda. Men så här i efterhand kan vi konstatera att Guldheden var den nya arkitekturriktningens genombrott i Sverige.[i]

Den svenska arkitekturen hade dessförinnan dominerats av funktionalismen som slog igenom vid Stockholmsutställningen 1930. Funktionalismens formspråk var kubistiskt och avskalat, helt utan ornamentik. Husen hade i allmänhet ljusa färger, platta tak och långa fönsterband. Lamellhusen var förhärskande inom stadsplaneringen. Funktionalisterna själva talade ogärna om sin arkitektur som en stil bland andra stilar. Istället arbetade de efter mottot att husets funktion fick skapa dess form.

Funktionalisternas dominans var dock inte total. Flera betydelsefulla, äldre arkitekter fortsatte arbeta i den arkitekturtradition som fanns före funktionalismens genombrott. Cyrillus Johansson hatade funktionalismen och anammade aldrig dess filosofi och formspråk. Han ritade bland annat Värmlands museum 1929 samt stadshusen i Ludvika 1934 och Mjölby 1940.[ii] Stadshuset i Ludvika är en hög byggnad i en kraftigt rödbrun kulör. Det har ett traditionellt klocktorn och arkader med räfflade kolonner. Dessutom tegelreliefer av Aron Sandberg och andra utsmyckningar.

Carl Bergsten anammade heller inte funktionalismen utan fortsatte att arbeta i en klassicistisk tradition. Det kan man se på bland annat Göteborgs stadsteater från 1934. Hakon Ahlberg ritade hus både i funkis och i mer traditionell stil under 1930-talet.[iii] Ahlberg började rita Sidsjöns sinnessjukhus i Sundsvall i slutet av 1930-talet. Det var en jätteanläggning med åtta sjukhuspaviljonger och personalbostäder för läkare, gift personal och ogift personal. Framför allt när det gällde personalbostäderna använde sig Ahlberg av ett traditionellt formspråk med rötter i den äldre landsbygdsbebyggelsen.[iv]

Bostäderna för ogift personal hämtade drag från tvåvånings parstugor. De målades också med falurött och fick tak med tegelpannor. Läkarvillorna hade en planlösning som liknade västernorrländska korsbyggnader. Bostäderna för gift personal var envåningsbyggnader med listpanel och utskjutande takfot. De målades i en traditionell trefärgskombination med gult, grått och grönt. Dessutom var samspelet med naturen starkt uttalat. Bakom de faluröda tvåvåningshusen hade lite skog sparats och framför dem lutade marken ner mot Sidsjön. Ett av husen i sjukhusanläggningen fick dock en helt och hållet funktionalistisk utformning, nämligen intagningsavdelningen.

Kritiken av funktionalismen växte fram redan i slutet av 1930-talet. En tidig kritiker var arkitekten Sune Lindström. Han utexaminerades från KTH 1931 så han upplevde funktionalismens genombrott som student och fick möjligen lite mer distans till den än arkitekter som Uno Åhrén, Sven Markelius och Gunnar Asplund som stod mitt uppe i den. Sune Lindström tillbringade en termin av sin utbildningstid på Bauhausskolan i Tyskland där han hade bland annat Walter Gropius och kommunisten och marxisten Hannes Meyer som lärare.

Sune Lindström blev redaktör för tidningen Byggmästare och i en artikel 1937 skrev han att det var dags att ompröva den renläriga funktionalismen. Han menade att funkisens hårda, geometriska former inte tilltalade den stora allmänheten. De flesta människor föredrog den mer traditionella arkitekturstil som företräddes av arkitekten Ragnar Östberg (som skapat Stockholms stadshus 1924) och möbelkonstnären Carl Malmsten. Sune Lindström förespråkade ett mjukare, mer mänskligt formspråk. Samtidigt såg han sig själv ändå som funktionalist och ansåg att det fanns mycket som var bra med funkisen, till exempel de fria planlösningarna och funktionsstudierna. Lindström ritade en byggnad som hade en hel del funktionalism i sig men var även på väg mot någonting nytt, nämligen det kombinerade stadshuset och stadshotellet i Karlskoga (1939).[v] Stadshuset/stadshotellet är ganska stramt kubistiskt, men har samtidigt en pelararkad och ett vågigt skärmtak. Interiört präglas det av de nakna, röda tegelväggarna, ett inslag som var främmande för funktionalisterna.

Sune Lindströms artikel ledde till debatt, men den gjorde sedan ett uppehåll under andra världskriget för att återupptas hösten 1945. Återigen var det Sune Lindström som tog till pennan.  Nu var han mer kategorisk än tidigare och i en artikel med rubriken ”Form” skrev han att människor i allmänhet ville ha en trivsam och ombonad byggnadsmiljö. Men funktionalisterna kunde inte ge dem detta. Funktionalisterna var allt för trångsynta och instängda i sin fackliga värld. Deras arkitektur kunde uppskattas av andra arkitekter, men inte av människor i allmänhet. Arkitekterna måste ut i samhället, skrev Lindström.[vi] 

Till funktionalismens kritiker hörde också den danske konstnären Asger Jorn som gav sig in i debatten. Jorn skrev att funkisen var den ”sista starka renodlingen av den klassiska konstsynen. Dess asketiska och antisensuella renhetskrav är den platonska kristendomens senila formestetik.”[vii] Ett starkt ogillande, med andra ord. Funktionalismen gick ju segrande ur striden med 1800-talets nystilsarkitektur, men det var en pyrrhusseger, enligt Jorn. Arkitekturen blev inte bättre.

Att Asger Jorn debatterade i en svenska arkitekturtidskrift var inte särskilt märkligt. Han var troligen väl känd i Sverige, inte bara för sitt konstnärskap utan också för sitt politiska och konstteoretiska författarskap. Jorn var marxist, internationalist och medlem i det danska kommunistpartiet (var även med i motståndsrörelsen under ockupation). Han kände de stora konstnärerna i Europa och hade bland annat samarbetat med Picasso och Legér i Paris. Men han hade också börjat samarbeta med arkitekter och menade att arkitekturen och konsten långt tillbaka i mänsklighetens historia hade varit en enhetlig konstart och så borde det bli igen.

Arkitekten Sven Backström hörde även han till funktionalismens kritiker. Funkisen hade varit frisk, stimulerande och nödvändig. Men arkitekturen blev schematisk, för att inte säga steril. Nu fanns det återigen en utsmyckningsglädje bland arkitekterna som borde bejakas. Men Backström var inte nöjd med det som dittills hade åstadkommits, utsmyckningen var ofta ett utanverk utan samband med arkitekturen. Det var inte bara när det gällde utsmyckningen som arkitekterna lämnat funktionalismen, skrev Backström, återigen hade man börjat leka med former och stilar och sökte anknytning till äldre epoker. Inte heller på dessa områden var dock Backström nöjd med det som åstadkommits. Han efterlyste en byggnadskonst som varken var ett reaktionärt artisteri eller ett schematiskt förenklande. Han skrev: ”Vi måste nå fram till det positiva och livsbejakande i arkitekturen liksom i tillvaron och låta våra sinnen och därmed vår känsla komma till tals.”[viii] Hur Sven Backström själv löste de krav han ställde på arkitekturen kan ses på Hovrätten i Sundsvall, som tillkom ungefär samtidigt som debatten i Byggmästaren pågick.

Sven Backströms samarbetsparter Leif Reinius var redaktör för Byggmästaren och en ivrig tillskyndare av den debatt som uppstått. Själv kom han då och då med inlägg. Vid ett tillfälle skrev han: ”Ingen medvetet skapad arkitektur har någonsin hittills överträffat de gamla förindustrialistiska bondekulturernas anonyma, långsamt och organiskt framvuxna byggnadskonst.”[ix] Detta var ett tema som flera andra debattörer också tog upp. Man ansåg att böndernas århundraden långa byggnadskultur var någonting för samtidens arkitekter att studera och lära av. Det var en arkitektur som hade sina rötter hos folket och som hade vuxit fram naturligt ur dess behov av lika mycket skydd som skönhet.

Hänvisningen till folkets behov återkom flera gånger i debatten. Men medan funktionalisterna på 1930-talet mest talat om folkets behov av sunda och billiga bostäder, talade man nu om folkets behov av skönhet, trivsel och harmoni. Arkitekterna skulle gärna skaffa sig förankring hos folket, till exempel genom att samarbeta med olika folkrörelser vid planeringen av ny bebyggelse.

Den svenska konstnären Otto G Carlsund skrev i en artikel att det var glädjande att arkitekterna återigen ville diskutera byggnadernas konstnärliga utsmyckning. Ett tiotal år tidigare vill man inte göra det, påminde Carlsund. Men, skrev han, arkitekterna ” ha kanske gjort samma erfarenhet som jag, nämligen att funkisålderns dekorativa torftighet inverkar menligt på individens trivsel.” Carlsunds artikel var en stark plädering för att få in konsten i arkitekturen. Han menade att det var nödvändigt för människornas välbefinnande att få leva i en på färg och former stimulerande miljö. Han var dock mycket kritiskt till det realistiska muralmåleriet. Det var fel spår, skrev han, som man slagit in på bland annat tack vare de romantiska arkitekternas självuppgivenhet. Istället efterlyste han ett intimt samarbete mellan konstnären och arkitekten så att de tillsammans kunde skapa interiörer. Samarbetet borde inledas så tidigt som möjligt.[x]

Den främste försvararen av funktionalismen var planarkitekten Lennart Holm. Han menade att funktionalisternas socialpolitiska engagemang visserligen var exalterat och omoget, men att det ändå spelade en viktig roll i 1930-talets bostadspolitik. Den svenska byggproduktionen var funktionell och modern. Bostaden betraktades som en social nyttighet under statlig garanti. Detta kunde man tacka funktionalisterna för. Men den arkitektur som nu växte fram var han kritisk till. Den saknade verklighetskontakt, menade han. Han var negativ till de arkitekter som företrädde den organiska arkitektursynen. Det laborerades med färger och former, till exempel ”Backström-Reinius sexkantiga lekgårdar i Gröndal och Rosta, Leches borgaridyll i Uppsala, Ahlsénarnas ruskin-jornska aktiviseringsförsök i Årsta”[xi]. En ganska hård avhyvling av några av de främsta exemplen på den nya arkitekturen.

Inte heller funktionalisten och arkitekturprofessorn Nils Ahrbom hade mycket till övers för den nya arkitekturen. ”Den yttre bilden av 40-talets arkitektur uppvisar med några lysande undantag en provkarta på meningslösa variationer och krampaktiga försök att skapa något nytt, samtidigt som det ytligt traditionella och stilimiterande blivit allt tydligare skönjbart”, skrev han. Ahrbom kallade debatten i Byggmästaren för ett förvirrat konstfilosofiskt ordsvall. Han tyckte att en av de viktigaste uppgifterna för framtiden var att, i funktionalismens anda, fortsätta med det bostadssociala och bostadspolitiska arbetet.[xii]

Mari Ferring har i sin avhandling Dionysos på Årsta torg – färgfrågan i svensk efterkrigsarkitektur lyft fram den stora betydelse frågan om färgens vara eller icke vara hade i debatten som fördes i bland annat Byggmästaren på 1940- och 50-talen. De som försvarade funktionalismen var mycket kritiska till användandet av allt för starka färger i arkitekturen och den explosiva färgglädje som användes i Årsta centrum ansåg man vara helt förkastlig. Enligt Nils Ahrbom var färgen inte en del av arkitekturen över huvud taget, utan något konstlat, adderat som användes för att ”utplåna det för arkitekturen karakteristiska”.[xiii]

De som däremot förespråkade rikligt användandet av färg i arkitekturen hänvisade bland annat till ”den gamla svenska allmogestilen” och det muralmåleri som hade sina historiska rötter i epoker före industrialismen. Man hänvisade också till Ruskin och William Morris. Till skillnad från funktionalisterna hade förespråkarna för den nya arkitekturen ingenting emot att låta sig inspireras av tidigare konst och arkitektur.[xiv] Debatten i Byggmästaren uppmärksammades även utomlands och Erik de Maré skrev i Architectural review att den svenska arkitekturtidskriften stått för en livligare och stimulerande diskussion än de som förekommit ”i resten av världens arkitekturtidskrifter sammantaget”.[xv]

Noter:

[i] Wejke, Gunnar, Ödeen, Kjell; Byggmästaren 1945

[ii] Bedoire, Fredric; Den svenska arkitekturens historia 1800-2000, 2015, sid 294.

[iii] Bedoire, Fredric; Den svenska arkitekturens historia 1800-2000, 2015, sid 294-295.

[iv] Eivergård, Mikael, Jönsson, Lars-Eric; Sidsjöns sjukhus 1943-1993, 1993, sid 18 ff.

[v] Bedoire, Fredric; Den svenska arkitekturens historia 1800-2000, 2015, sid 300.

[vi] Lindström, Sune; ”Form”, Byggmästaren nr 10, 1945.

[vii] Jorn, Asger; Byggmästaren nr 18, 1946.

[viii] Backström, Sven; ”Väsentligt”, Byggmästaren nr 1, 1947.

[ix] Reinius, Leif; Byggmästaren nr 1, 1948.

[x] Carlsund, Otto G; Byggmästaren nr 10, 1947.

[xi] Holm, Lennart; ”Ideologi och form i efterkrigstidens arkitekturdebatt”, Byggmästaren nr 15, 1948.

[xii] Ahrbom, Nils; Byggmästaren nr 1, 1950.

[xiii] Ahrbom, Nils; Byggmästaren nr 1, 1950.

[xiv] Fering, Mari; Dionysos på Årsta torg – färgfrågan i svensk efterkrigsarkitektur, 2006, sid 63.

[xv] de Maré, Erik; “Canon – towards a consistent theory of modern architecture”, Architectural review 1949/February, s 95-96.