Arkitekten Albert Svensson, foto Arkitekturupproret.

"Klassisk arkitektur" enligt Arkitekturupprorets Albert Svensson

Albert Svenssons definition av begreppet klassisk arkitektur (på Arkitekturupprorets hemsida, se nedan) är intressant därför att han anser att det inte är en fråga om stil utan om förhållningssätt. På så vis kommer han ifrån beskyllningarna om stilkopiering och pastisch. Men hur skapar man då nutida ”klassisk” arkitektur? Jo, skriver Svensson, genom att hålla sig till viss praxis i formgivningen.

Det första en arkitekt bör tänka på när han eller hon ska skapa samtida ”klassisk” arkitektur är att ”inordna byggnaden i en bestämd typologi”. Det luddiga begreppet typologi säger inte så mycket, men vad Svensson troligen menar är att arkitekten ska gör klart för sig i vilken tradition han eller hon arbetar.

”Att fokusera på platsen snarare än tiden” är väsentligt, enligt Svensson. Det är en bra utgångspunkt, som även praktiserats under flera tidigare epoker, bland annat under välfärdsbyggets arkitektur 1945-1960. På 1940-talet bröt man med funktionalismens enahanda lamellhusplaner och fokuserade på hur husen skulle samspela med landskapet. Det blev också lyckat.

När vi går vidare i Albert Svensson praxislista kommer vi till någonting mer diskutabelt. Han skriver så här: ”Att låta symmetri eller delsymmetrier vägleda utformningen”. Här binder Svensson utformningen av en byggnad definitivt till en viss tradition, nämligen den klassiska. Och då menar jag stiltraditionen och inte ett traditionellt förhållningssätt. Ända från det antika Grekland och fram till och med barocken på 1600-talet har arkitekturen varit i stort sett symmetriskt, det har i alla fall varit ett ideal. Men brotten med det symmetriska idealet har varit flera. Ett kom i England under slutet av 1800-talet med William Morris som inspiratör. Med sitt Red House lämnade Morris och arkitekten Philip Webb allt vad symmetri hette. Ska vi ha symmetri som ett ideal för svensk arkitektur framöver så blir den ganska enahanda.

Nästa punkt i Svensson praxislista är också diskutabel. Han anser att övergångarna mellan de olika delarna på fasaden ska markeras. Likaså ska det finnas omfattningar kring fönster och dörrar. Det här kan uppfattas som en stark markering mot modernismen som i allmänhet inte har de fasadelement Svensson vill ha. Liksom när det gäller symmetrin hänvisar Svensson här till en viss stiltradition och inte till en tradition i förhållningssätt.

Även Svensson två sista punkter på praxislistan binder arkitekturen till stiltraditioner. Han skriver att den nya arkitekturen som ska skapas i Sverige ska använda sig av traditionella profiler ”som levt vidare och utvecklats sen antiken” och ”tillåta sig att applicera ornament”. Och även här är det en markering mot modernismen som i allmänhet inte har traditionella profiler och ornament.

För att summera kan vi säga att Albert Svensson vill ha en arkitektur med traditionella drag där mycket av utformningen hämtar sina stilelement från den klassiska arkitekturen. Trots att Svensson inledningsvis avvisade hänvisningen till stil och istället ville resonera om förhållningssätt, så var det ändå många stilhänvisningar i hans praxislista. En nutida arkitekt som följer Svenssons praxislista blir ganska begränsad i sin möjlighet att skapa en vacker byggnad. Albert Svenssons, och för den delen Arkitekturupprorets, avsky mot modernismen går inte att ta fel på. Men den här avskyn är blind när den utgår ifrån att allt från och med 1930-talet är modernism och när den utgår ifrån att det inte finns något vackert eller värdefullt inom modernismen. Jag ska inte här gå in närmare på avskyn mot modernismen, utan återkommer i ämnet vid ett senare tillfälle.  

För att läsa Albert Svensson artikel på Arkitekturupprorets hemsida klicka på länken nedan!