Varifrån kommer parstugan?

Den timrade parstugan är väl något av det svenskaste av allt svenskt. Men vad har den för ursprung? Det finns två olika uppfattningar. Den ena går ut på att influenserna kom uppifrån. Den andra att de kom nerifrån. Arkitekturhistorikern Erik Lundberg anser att parstugan har sitt upphov i de tyska och nederländska medeltida borgarna. Så här beskriver Lundberg byggnaden: ”En parstuga består av två ungefär likastora rum, stugor, som ligga i par kring ett förstuguparti. Innanför förstugan är ofta en liten kammare. Endera eller båda stugorna kunna vara försedda med framkammare, d v s två smärre rum vid bortre gaveln. Huset utgöres sålunda av en länga, bred som de båda stugorna och mer eller mindre långsträckt.” (Svensk bostad, 1942) Lundberg betonar att parstugorna är sprungna ur den gotiska kulturen med sin organiska utveckling. Parstugorna är sällan symmetriska och kan växa genom att man helt enkelt bygger till på längden eller bredden, allt efter det praktiska livets fodringar. De gotiska slotten och borgarna utvecklades på samma sätt. Som förmedlande länk mellan de tyska och nederländska slotten och de svenska bönderna lyfter han fram några av Gustav Vasas kungsgårdar, nämligen Tuna i Östergötland och Kungsör.

Kulturhistorikern Sigurd Erixon gör, till skillnad från Erik Lundberg, inga spekulationer om parstugans ursprung. Han avvisar till och med uppgiften om att parstugan skulle ha förmedlats till bönderna via Vasatidens slott. Erixon konstaterar i boken Svensk byggnadskultur att de äldsta skriftliga källorna om parstugor är från slutet av 1500-talet. Med utgångspunkt från skriftliga källor och hans egna inventeringar anser han att parstugan hade sin blomstringstid bland bönderna på 1600-talet. Han redovisar också att parstugan även finns bland de övre samhällsskikten, men om det funnits några samband går han inte in på.

Numera är forskarna ganska eniga om att Erik Lundbergs uppfattning måste avvisas. Och att Sigurd Erixons beskrivning har mer som talar för sig. Finn Werne skriver i boken Böndernas bygge från 1993 att förebilderna till böndernas hus inte hämtades från de övre klasserna, utan byggnadskulturen utvecklades långsamt och spreds från gård till gård och från by till by. Det var inte fråga om ett direkt övertagande av en specifik hustyp som redan fanns hos överklassen. Nyheterna assimilerades sakta och de blev allmänt använda när de hade till fullo accepterats i bondekulturen. I Finn Wernes analys tilldelas folket, i det här fallet bönderna, en självständig roll som kulturskapare.

Finn Werne menar att parstugan utvecklades ur eldhuset genom att bönderna helt enkelt byggde till det ursprungliga encelliga huset. Eldhuset ”utökades efter hand med ett eller flera rum som kammare, gäststuga, särskilt kök, gästrum och förrådsutrymmen.” Rummen tillfogades på olika sätt. Antingen som en utvidgning av samma byggnad under ett gemensamt tak, vilket då blev en parstuga. Eller också som fristående huskroppar som kunde ligga i omedelbar anslutning till eldhuset, eller det utvidgade eldhuset, vilket då kunde bli en så kallad högloftsstuga.