Välfärdsbyggets arkitektur 1945-1960
Efterkrigstidens välfärdsbygge sträcker sig från ca 1945 till 1975. Men när det gäller arkitekturen måste denna period delas in i två, den första från 1945 till ca 1960-65 och den andra från 1965-1975. I den förra perioden var arkitekturen småskalig, hantverksmässig och experimentell. I den senare var den storskalig och industriell.
Den amerikanske arkitekten och arkitekturhistorikern G E Kidder Smith kom 1957 ut med boken Sweden Builds som är en översikt över 1940- och 50-talens byggnadskonst i Sverige. Kidder Smith är översvallande positiv i sin beskrivning av den svenska arkitekturen. Möjligen går han till överdrift, men samtidigt tycker jag att hans karaktärisering är träffande.
Det som kännetecknar svensk arkitektur, skriver Kider Smith, är att ingen uppgift är för liten för att tas på största allvar. Utformningen av offentliga papperskorgar är lika viktig som planering av hela städer. I Sverige är arkitekterna inte inriktade på att rita fantastiska monumentalbyggnader, istället koncentrerar man sig på att uppnå den högsta generella nivån i världen. De svenska arkitekterna intresserar sig inte bara för den enskilda byggnaden i sig, utan för byggnaden i sin miljö och omgivning. Svensk arkitektur är aldrig bombastisk eller auktoritär. Den är vänlig och småskalig. Den är genomgående av en hög standard, både när det gäller helhet och detaljer. Det finns få länder i världen som kan överträffa den generella kvalitén på arkitekturen som finns i Sverige, skriver Kidder Smith.
Uppskattningen av den svensk byggnadskonsten kom inte bara från amerikanskt håll. Under senare delen av 1940-talet och på 1950-talet inspirerades de brittiska arkitekterna av den svenska arkitekturen. Man påverkades av de svenska sociala programmen, bostadsforskningen, den skickliga materialbehandlingen och tillvaratagandet av traditionella värden. Engelsmännen ansåg att den svenska arkitekturen hade släktskap med deras egen Morrisrörelse. Man kallade tidens svenska byggnadskonst för New Humanism.
Trots att mycket under 1950-talet kunde beställas från byggmaterialindustrin var inställningen till själva bygget hantverksmässig. Arkitekterna återerövrade olika byggnadsmaterial som funnits genom hela arkitekturhistorien. Husväggarna murades för hand. 1950-talet var de murade väggarnas sista epok. 1930-talets funktionalister ville inte gärna titta tillbaka i arkitekturhistorien, utom för att fördöma den, men det ville 1940- och 50-talets arkitekter. I historiens ljus kan vi konstatera att den tidiga välfärdsarkitekturen blev någonting alldeles eget med en sprudlande originalitet och det inte trots att man blickade tillbaka, utan tack vare att man gjorde det.
