Även andra borgerliga skikt började så småningom tjäna mer pengar, det kunde till exempel vara en hantverksmästare som startade en manufaktur. Borgarklassen spelade en progressiv roll i samhällets övergång från en antikverad feodalism till en nytänkande kapitalism. Det var en klass på uppåtgående. Borgarna kom med något nytt. De ville ha ett öppnare och friare samhälle och de ville ha slut på gamla adelsprivilegier och kungliga regleringar. Borgarklassen gynnade kulturen och den skapade en ny konst (till exempel Düsseldorfskolan) och en ny litteratur (Fredrika Bremer, Emilie Flygare-Carlén m fl) och den var också på väg att, som vi sett, skapa en ny arkitektur.

I och med att allt fler borgare i städerna fick lite mer pengar att röra sig med och började klä sina hus med panel så utvecklades också panelarkitektur. Under de första decennierna av 1800-talet var klassicismen den dominerande, för att inte säga allenarådande stilen. Husen försågs med fönsteromfattningar, tandsnittslister, frontespiser, frontoner, mer eller mindre detaljrika pilastrar och takfotsdekorationer. Det förekom också symboliska dekorationer hämtade ur den klassicistiska arkitekturens symbolflora. Panelarkitekturens blomstringstid inföll omkring 1815-1840. Det sammanföll med borgarklassens kamptid, då den i tidningar, i skrifter och i riksdagen propagerade för en total omdaning av samhället, bort ifrån regleringar och ståndsprivilegier. Panelarkitekturen var borgarklassens egen byggnadskultur, även om en hel del hämtades från högreståndsarkitekturen.

Det som dock skilde panelarkitekturen från högreståndsarkitekturen var att inga arkitekter var inblandade i de allra flesta fall. Detta gjorde att den folkliga förankringen stärktes. Hur gick det då till när en panelbyggnad planerades och uppfördes? Det kan ha börjat med att byggherren beställde en ritning av någon byggnadskunnig person i staden, till exempel en timmerman, som skulle visa huset i stora drag, dock utan några som helst arkitektoniska detaljer. Sedan var det de i bygget verksamma snickarna som planerade och tillverkade alla arkitektoniska detaljer.

Snickarna kunde göra skisser och ritningar till sina arbeten, det ingick i deras utbildning. I början av 1800-talet var det fortfarande vanligt att hantverksyrken gick i arv i flera generationer. Ritningar, skisser och mallar gick därför också i arv, vilket är en del i förklaringen till varför de lokala byggnadsstilarna uppkom och varför vissa arkitekturdetaljer bildade tradition och återkom under lång tid. Till sin hjälp hade snickarna också internationella och svenska så kallade mönsterböcker. Där kunde de hitta olika detaljer från den klassiska arkitekturen. Eftersom snickarna också var möbeltillverkare kunde de även använda detaljer från möbler som förlagor. Däremot var det mindre vanligt att den i Sverige förekommande stenarkitekturen tjänade som förlaga. Arkitekturdetaljer kunde snickarna alltså hämta från annat håll, men själva helheten, komposition, var deras egen, eller bestämd tillsammans med byggherren eller den lokala byggmästaren. Färgen på huset bestämdes antagligen i samråd mellan målarna och byggherren eller byggmästaren. Nu hade man råd att måla med ljusa oljefärger istället för den röda slamfärgen som varit dominerande i över hundra år.

Det som utmärkte den tidiga panelarkitekturen var att den var handgjord. Det skilde den från den panelarkitektur som kom senare, under industrialismens genombrott, den så kallade snickarglädjen, som var gjord på snickerifabriker. I och med att arkitekturen var handgjord kunde lokala snickarna sätta speciell prägel på den. Det uppstod lokala stilar som kunde skilja sig ganska mycket från varandra. Gränna var en stad som utvecklade en egen stil med stark enhetlighet i detaljer. Samma motiv när det gällde profiler, konsoler, kapitäl mm återkom på flera gårdar. Gränna utmärkte sig för den stora mängden rikt dekorerade hus, trots att staden var liten och dess borgarklass föga välbärgad. Idag har Gränna en välbevarad träarkitektur, till skillnad från många andra städer som tidigare hade en rik panelarkitektur från 1800-talets första hälft. Massor av trähus revs under rivningsraseriets år på 1960- och 70-talen. Även Sigtuna, Kalmar, Eksjö och Hudiksvall hade sina lokala stilar och i dessa städer har dessutom mycket bevarats.

Panelarkitekturen påverkades av städernas utveckling. I och med att man övergick från marknadshandel till fasta butiker mot gatan så behövde man också synas. Tidigare skedde handeln på marknader eller inne på gårdarna i städerna. Men under 1800-talets gång kan man säga att handeln flyttade ut till gator och torg. Allt fler handlare byggde butikshus med entrén ut mot gatan eller torget och skyltfönster. Affärshusen försågs med skyltar eller symboler på fasaden. Över entrén till grosshandlare Bruns apotek i Hudiksvall placerades två apotekssymboler; ormskålen och eskulapstaven.

Panelarkitekturen var borgarklassens byggnadskonst. Dess uppkomst och stora nyskapande period sammanföll med borgarklassen progressiva kampperiod. Detta var ingen tillfällighet. En självsäker, uppåtstigande klass har ofta en stark inverkan på konstens utveckling. Under den progressiva perioden är konsten kreativ, idérik och originell. 

Ormskålen och eskulapstaven på Brunska gården i Hudiksvall, foto Einarspetz, Wikimedia Commons.

Så här ser panelarkitekturen ut idag. Stora gatan i Sigtuna, foto Brorsson, Wikimedia Commons.