Varför stoppades inte rivningsraseriet? 

I SOMRAS visades Anders Wahlgrens dokumentärfilm »När Domus kom till stan« på SVT. Han berättar den sorgliga historien om hur den äldre bebyggelsen i de svenska stadskärnorna revs för att ge plats åt varuhus och parkeringshus. En fråga han inte ställer i programmet är varför Riksantikvarieämbetet inte ingrep. Ämbetet var och är den högsta kulturarvsmyndigheten och borde ju ha gjort någonting. 

En person som diskuterar just den här frågan är Helene Svahn Garreau och hon gör det i den amerikanska universitetstidskriften Future Anterior (Nr 7:2) Det egendomliga är ju att det i början av 1900-talet växte fram ett djupt och brett intresse för den äldre bebyggelsen i hela Sverige. Framför allt inom hembygdsrörelsen, men också bland arkitekter. Riksantikvarieämbetet bildades 1938, sannolikt till viss del som en följd av byggnadsvårdsintresset. Men på ämbetet var man inte intresserad av den breda folkrörelsen, istället blev inriktning ganska hårt styrd mot monumenten, det vill säga kyrkor, slott och ruiner. När planerna på rivningar i de svenska städerna startade på 1950-talet var varken Riksantikvarieämbetet eller landsantikvarierna i länen intresserade av den lite mer anonyma stadsbebyggelsen, och än mindre beredda att gripa in till dess försvar. 

Socialdemokraterna stod bakom de radikala samhällsplanerarna och Svahn Garreau menar att (s) var helt ointresserat av byggnadsvård. Men jag är inte så säker på att hon har rätt. Jag har läst dokument från 1950- och 60-talen som säger något annat. Hur såg (s) i Sundsvall på Stenstaden, som ju klarade sig undan rivningsraseriet? Fanns det en medveten bevarandevilja eller var det en slump? Själva drivkraften i rivningsraseriet var, liksom så mycket annat i samhället, ekonomisk. Det var lönsamt för fastighetsägare och byggherrar i de svenska städerna att riva små tvåvånings trähus och istället bygga fyravånings betongklumpar eller platta varuhus. Men i Sundsvall var exploateringsmöjligheterna inte desamma. Här stod redan massiva stenhus i fyra våningar. En gissning är att detta hade en rätt stor betydelse för att Stenstaden bevarades. Men politikernas inställning var nog inte oviktig. 

Om de flesta svenskar sett på rivningarna med förvåning, men kanske inte misstro, så förändrades detta under 1970-talets gång. Och vändpunkten i utvecklingen var, enligt historikern Thordis Arrhenius almstriden 1971. Hon har skrivit en artikel om almstriden i Future Anterior. Stockholms stad ville såga ner en massa almar i Kungsträdgården för att ge plats åt en tunnelbanehållplats. Men det visade sig att massor av stockholmare inte alls ville se almarna nedsågade. De samlades under träden i Kungsträdgården för att protestera. Politikerna tvingades backa och almarna fick stå kvar. I almstridens kölvatten växte det, enligt Arrhenius, fram en gräsrotsrörelse som hade en helt annan syn på byggnadsvård än Riksantikvarieämbetet. Man började intressera sig för bebyggelsemiljöerna, inte bara monumenten. Vardagsbebyggelsen fick ett värde och man insåg att den mest obetydliga byggnaden hade en historia och en berättelse. 

Det är glädjande att den vetenskapliga forskningen nu för första gången intresserar sig för de folkliga rörelsernas betydelse för den svenska byggnadsvårdens utveckling. Det är inte en dag för tidigt. Jag tror dock att Thordis Arrhenius överdriver almstridens betydelse. Jag tror att alla de bevarandeföreningar som bildades runt om i Sverige sammantaget hade mycket större betydelse. I nästan varje kommun uppstod föreningar eller aktionsgrupper som ville slå vakt om en speciell byggnad eller hela stadsdelar. I Göteborg fanns de redan på 1960-talet. I Sundsvall startade en bevaranderörelse i början av 1970-talet för att slå vakt om trähusbebyggelsen på Södermalm och Stadsmon. Redan 1973 skrevs det första debattinlägget om att bevara magasinskvarteren i Stenstaden som var rivningshotade. Historien om denna okända folkrörelse har ännu inte blivit skriven. Dess konsekvenser har visserligen diskuterats, men det råder ingen konsensus. Och var står vi idag? Går vi tillbaka till monumentalvården, men nu med kommersiella förtecken? Eller är vardagsbebyggelsen fortfarande lika viktig?

(Opublicerad, augusti 2012)