Under vandringar i landskapet stöter vi ibland på övergivna torp eller mindre gårdar. Ofta är de förfallna med sönderslagna fönsterrutor, ruttnande panel och sammanrasad farstutrappa. Förfallet kan ha gått så långt att taket störtat in så att huset inte längre liknar ett hus. I en trakt i östra Medelpad finns det en övergiven liten gård mitt inne i skogen som vi ofta återvänder till. De två mangårdsbyggnaderna är i förhållandevis gott skick. På det ena huset har ett nytt tak lagts. 

Ekonomibyggnaderna däremot befinner sig i olika grader av förfall. Vi har varit i samma trakt under flera år och har kunnat följa hur naturen stegvis tagit herraväldet över gården. Det är ett gammalt ställe, i en ladugård finns årtalet 1751 inristat. En gång dristade vi oss till att ta oss in i bostadsbyggnaden via ett sönderslaget fönster. Vi hittade leksaker och tidningar som visade att människor bott där ända fram till 1970-talet. Förmodligen hade gården övergivits som jordbruksfastighet och varit ett sommarställe en tid. Vi kunde föreställa oss hur det varit en sommar i slutet av 1800-talet, då gårdens folk, kanske tillsammans med en timmerman från byn, byggt den vackra mangårdsbyggnaden och så småningom flyttat in i de ljusa rummen. Deras arbete satt kvar i stengrunden och timmerväggarna. 

Sundsvall byggnadsvård handlar egentligen om just detta – det mänskliga arbetet och idéerna som finns nedlagda i byggnader. Före industrialismens genombrott levde människorna i Sverige i knapphetens tecken. De var tvungna att ta tillvara allt nedlagt arbete. Byggnadsmaterial återanvändes när nya hus skulle uppföras. Kyrkor som skulle utvidgas fick behålla delar av de gamla murarna och det gamla byggnadsmaterialet användes för de nya delarna av kyrkan. Det var inte bara förståndigt utan också nödvändigt att betrakta det mänskliga arbetet med respekt. Industrikapitalismens genombrott förändrade allt detta. I det konsumtionssamhälle som växte fram tappades respekten för arbetet och därmed också respekten för det byggda. 1860-talsmänniskan skulle ha hejdat sig inför tanken på att riva ner ett vacker, välbyggt stenhus. Men det gjorde inte 1960-talsmänniskan. Eftersom arbetet inte längre hade något värde betraktades de gamla stenhuset som tom estetik. Det värsta är att det under industrikapitalismens samhälle finns mycket arbete som heller inte är värd någon respekt; slarvigt och dåligt utfört arbete. Skulden ligger dock inte hos de arbetande, utan hos de som har makten över arbetet.